• Okategoriserade

    Hur?

    Mitt inre jobbar hårt för att “lösa” situationen. Men det här kan jag inte på någotvis lösa. Hon finns inte mer. Vår älskade lilla härliga, busiga, unika miniperson. Vi var så nära. Mitt huvud går igenom varje stund med henne om och om igen. Hjärnan spelar upp som små “filmklipp” för mig titt som tätt. Den visar “bilder” ifrån graviditeten, sparkarna, ultraljuden och när hon föddes. Lyckan över att hon var vår. Våra dagar hemma. När hon blev sjuk, chocken, sjukhustiden, ångesten, ilskan, sorgen, ensamheten, de tuffa stunderna och de fina stunderna. Våra spastunder. Vår musik. Vårt eget sätt att kommunicera. Tankar på de som “var där” för oss, skyddsänglarna…