Okategoriserade

Små förändringar kan göra stor skillnad.

Sedan en vecka tillbaka har jag fått en schemalagd lunchtimme.

I dag hann jag gå raskt till Ronald, ta av mig skorna, sprita händerna och ta hissen till 3:e våningen. Värma min mat och äta den. Förbereda lite tapas i små lådor till kvällen och läsa lite i en Mama-tidning som låg på bordet. (Det är visst trendigt att skaffa en mail till sina nyfödda barn och skicka små meddelanden till dem, som de sedan kan läsa när de blir stora.) Diska matlådan. Borsta tänderna, spraya lite torrschampoo i mitt lite trötta hår. Titta mig i spegeln och fundera på om jag ändå inte ser lite piggare ut idag än i går. Prata lite med några andra boende på Ronald huset. Åka hissen ner igen.

Hämta en näringsdryck i “varsågodakylen” på entréplan  (som jag tänkte Améline skulle få smaka på). Slänga en blick på de fina lyktorna som står på bordet i vardagsrummet i min väg mot hallen och tänka, åh vad fint. Sätta på mig skor och sprita händerna. Ta en snabb promenad tillbaka till sjukhuset, det blir trapporna upp till avdelningen. Hälsar lite hastigt på en läkare och går vidare. Framme vid Amélines dörr spritar jag händerna, öppnar dörren och som vanligt vinkar hon kungligt när jag kommer in. Hon ler sitt gosigaste leendet och rynkar näsan så där som hon alltid gör. Min lilla smula.

Tänk vad man hinner på en timme egentligen och vad den kan vara värd mycket i just återhämtning.

Sådant som jag mår bra av. Fina servetter. En liten bit choklad med vackert omslag. Lite brieost, salami & oliver. Ett klistermärke som det står “Homemade with love” på ( fast inget är homemade egentligen, men fint nedlagt i en liten matlåda ) Det ger mig känslan att jag stått där och fixat och donat i köket, som jag annars tycker om att göra. Det blir fredagsmys i miniformat på sjukhusvis.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *