Okategoriserade

När ångesten knackar på

Jag vaknade tidigt igår morse av att ”herr Ångest” knackade på dörren. Han hälsar på oftare nu för tiden.
— Jag ska vara med dig ett tag, så det är dags att vakna.
Skit också, jag hatar när ”han” kommer på besök. Jag har sett fram emot och planerat min förmiddag
själv sa jag och började gråta.
Jag provade med att ta en lång dusch i förhoppningen att ”han” skulle vara borta när jag var klar, men
den turen hade jag inte.


— Du är ju så upptagen hela tiden, så jag passar på att besöka dig i dag när du har det lite lugnt och tid
över sa ”herr Ångest” med ett skevt leende.
”Han” är så envis och var med mig i tvättstugan, vid frukosten och när jag skulle sminka mig. Inte ens
när jag satte på min pepplåt för att få lite energi får jag vara i fred, utan han sjunger högt med.
Därefter går ” han” i väg och återkommer efter en halvtimme.

”Herr Ångest” är så himla jobbig,
kommer alltid oinbjuden när jag minst anar det. Jag sa till honom på skarpen att han var tvungen att
gå för att jag strax skulle gå upp till Améline på sjukhuset. Jag brukar få vara ifred där som tur är och
jag hoppas verkligen att ” han” inte sitter på Ronald och väntar på mig när jag kommer dit i kväll.

Lillgumman har blivit förkyld, kräks och har lite feber. Själv är jag än så länge frisk som en nötkärna,
peppar, peppar. Det gör mig alltid lite orolig när hon blir dålig, blir lite stressad och får ångestpåslag.
Jag får flashbacks till det som hände och gjorde att vi hamnade här i Lund.
Ångest det har jag, den kommer och går. Den skrämmer mig inte men är otroligt obehaglig. Hjärnan
vet att att den kommer som en del i den bearbetningsprocess som jag måste gå igenom, även om
kroppen säger något annat.
 Ha en fin dag
Kram Sanna

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *