Okategoriserade

ATT VARA NÅGONS MAMMA OCH NÅGONS FRU PÅ DISTANS

Hur går det för dem, hur har de det egentligen. – När de träffas, pussar de på varandra då. Frågor som min fantastiska farmor som blir 91 år på självaste valdagen ställer till min pappa när de har sitt ”veckosamtal”.

Det är frågor av omsorg och omtanke så klart men också en undran hur det fungerar när man i en familj lever på skilda håll och inte delar vardagen som förut, med allt vad det innebär.

Att plugga på distans har jag gjort ett antal gånger och det har fungerat alldeles utmärkt. Att försöka ha ett familjeliv på distans är något helt annat.

Vi har provat på det en gång tidigare, för nio år sedan.

Då låg jag inlagd på US i Linköping i fyra månader innan vår lilla ”neo-kille” Love Mirakel föddes. Då jag hade total placenta previa. Vi tillbringade även en tid efter förlossningen på neonatalavdelningen på Vrinnevisjukhuset i Norrköping med honom. Då bodde vi bara en 40 minuters bilresa bort så läget var ett helt annat även om den situation också var otroligt påfrestande för oss alla.

Vi fixade det då och vi ska klara den här tiden också. Att det är svårt att leva så här förnekar jag inte, det är oerhört tufft för alla i familjen. Vissa dagar går det bättre än andra. I går var både Johnny och jag ledsna när vi pratade i telefon sent på kvällen. Åh vilken smärta och sorg det är det här, att vår lilltjej är så sjuk. Ibland blir det bara tyst i luren när vi pratar, han vet att när jag blir tyst försöker jag svälja gråten och harkla mig lite för att kunna prata vidare. Jag vill vara stark för honom och han för mig. Han ska inte behöva oroa sig över mig. Vi fixar det här.

Under januari och februari bodde både jag och Amélines pappa här i Lund. Stora killarna fick hastigt flytta till sin pappa och Love bodde hos min storasyster med familj och ibland hos mina föräldrar och Amélines storasyster var hos sin mamma. Vår jättehund Messi ”stor som en Shetlandsponny” tog en av mina andra systrar med familj hand om. Situationen var inte optimal för någon av oss men det märktes tydligast hos Love. Vi tog då ned honom till oss här i Lund under tre veckor. Det blev tre tuffa veckor för Love med två föräldrar som knappt orkade med sig själva efter all oro och det trauma vi befann oss i. Där och då tog vi det beslutet som passade bäst för att vår familj skulle överleva och fungera i vardagen.

Föräldraansvaret gällde ju inte bara vår sjuka lilla tjej. Vi var tvungna att se till våra andra barn fick den trygghet och omsorg de var i behov av. De behövde få bo i sin invanda miljö, gå i skolan och få träffa sina kompisar även om de hade en svårt sjuk lillasyster. En i vår familj var också tvungen att arbeta för att klara familjens försörjning under en längre tid.

Beslutet vi tog blev att Johnny åkte hem med barnen och började att arbeta och jag stannade kvar här med Améline.

Otroligt svåra beslut att ta och alla familjer med svårt sjuka barn måste få fatta beslut efter deras situation. Det kan aldrig finnas rätt eller fel så länge alla familjers behov ser olika ut. Det är i alla fall hur jag ser på saken.

Varken jag eller Johnny känner oss som ensamstående föräldrar men vi är väldigt ensamma på varsitt håll, det är skillnad.

Vi stöttar varandra så gott vi kan i vardagen, även om det är på distans och pratar med varandra på mobilen varje dag.

Här kör vi messenger, så Améline kan se och prata sin pappa ”live” varje dag och jag med de andra barnen. Högst på vår önskelista står nu en iPad eller någon form av surfplatta så hon slipper att se alla nära och kära i miniformat.

Vi försöker att träffas minst en gång i månaden när inte förkylningar eller annat sätter käppar i hjulet för det.

Och farmor, det är klart att vi pussar på varandra då.

Kram Sanna

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *